Igår var det begravning för farfar, det var oerhört jobbigt men samtidigt så himla fint. Jag fick trots alla omständigheter ett bra avslut men jag saknar honom redan.. Det var konstigt att helt inse att det var farfar som begravningen var för, liksom farfar som alltid funnits där för mig, men nu är han inte där? Han är borta.. Känns verkligen så tomt, vissa dagar gråter jag mer än andra men livet går vidare. Att mista någon ur familjen är otroligt jobbigt och det kommer även vara jobbigt ett tag framöver. 

Jag vet inte varför jag log när farfars favorit jazz-låtar spelades i kyrkan men det kändes verkligen som att du sjöng med och stampade med fötterna. Efter vi (närmaste familjen) lagt våra rosor på kistan kom i princip alla andra människor som var i kyrkan upp och la också en blomma där, det gjorde mig rörd, att se att så många människor uppskattade min farfar, det är så himla fint att se.