I morse, närmare bestämt runt klockan sex dog min farfar. Hela dagen har varit en evighet, en långsam och fruktansvärt jobbig dag. Jag har inte vetat hur jag ska reagera men för det mesta har jag gråtit, det känns som det bästa sättet, iallafall för mig. Jag har fått så mycket kommentarer, sms, kramar och mycket mer av så himla fina människor, ni förstår inte hur mycket det betyder, det hjälper mig så otroligt mycket. 

 

Mitt i all sorg så känns det bra att veta att han slipper lida och kämpa för det har han gjort så otroligt länge, så länge han är stått ut är nästan obeskrivligt. Det är klart att det som har hänt inte känns bra men att veta att han har det bra nu gör mig ändå glad på ett sätt. Att få slippa se en person kämpa för sitt liv medans man själv sitter där helt frisk gör mig så ledsen, jag känner mig så hjälplös. Det känns så jävla tomt, det är en stor del av mig som är borta, helt borta.. Jag vet dock att han fick ett fint avslut tillsammans med den han älskar och jag är ganska säker på att han vakar över alla i familjen däruppe.

 

Det kommer ta tid för mig att smälta det, flera gånger idag på skolan tänkte jag efter "har det verkligen hänt?" det känns bara så oerhört overkligt. Att inte gå till sjukhuset några gånger i veckan och hälsa på honom och få höra honom säga "vad vacker du är!" eller "nämen är det du!" eller "du är söt du!" känns så konstigt, senast igår sa du det, allt känns bara fel.

 

En sak jag aldrig kommer glömma är när jag sa "sov gott nu farfar" och han svarade "ja, jag kan göra det nu när du har varit här", just det tänker jag på nu, hoppas du sover gott farfar och att du förevigt vakar över mig.